Och nu är jag där!

 

Nu har jag nått den där sjuka sjuka siffran , minus 50 kilo har jag gått ner nu.

 

Det innebär att jag nu har nått mitt mål som jag satte när jag träffade min dietist för 9-10 månader sedan. "Normalviktig enligt bmi-skalan" sa jag till henne då. Det var målet, det var dit jag sa att jag ville nå. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle komma dit, och om jag nu mot förmodan skulle göra det kändes det avlägset, det kändes som om det skulle kanske ta två-tre år, att allt skulle behöva stabilisera sig och att det sen kanske skulle lyckas. Men nu har det bara gått knappa fem månader sedan operationen, och om man räknar från total-start när jag träffade kirurgen som satte mig på diet första gången så är det nästan exakt nio månader sedan. Det känns SÅ galet.

 

Och nu är jag alltså så kallat normalviktig, enligt den här fördömda skalan.

 

Det känns helt jäkla mega-surreal.

 

Här har vi en före och efter bild som heter duga - här ser till och med jag skillnad. På första bilden så hade jag dock redan gått ner ca 5-6 kg, för denna bild är tagen i mitten på juli. Det är alltså samma par jeansshorts på båda sidorna av bilden, ett par jag köpte på newlook när jag var i London i början på maj, och jag var så nöjd för jag tyckte att de var så snygga och de satt så bra! Nu vet jag inte riktigt vad jag tycker längre, nu är jag mest chockad... 

 

Jag blir helt golvad av den här jäkla bilden. Jag fattade inte då, och jag fattar inte nu. Och att det är sådan enorm skillnad när jag själv inte ser det när jag ser mig i spegeln! Say what!! 

 

Men jag har varit lite kluven också... Är det något att vara stolt över, att ha gått ner 50 kilo? Hur kan en vara stolt, när en har haft så otroligt mycket att gå ner - när en fortfarande har kvar lite att ta av, so to speak. Jag har vägt då mycket att jag har kunnat tappa vad som är en hel liten person i vikt. Så så stört.

 

Men sen bestämde jag mig att inte gråta över spilld mjölk - spillerill om jag haft 50 kilo att gå ner!! Nu är det gjort! Så nu är jag bara stolt och glad... Och förhoppningsfull om att hjärnan snart borde börja hänga med, för det är fan på dags att jag börjar se skillnad i spegeln.

 

Viktnedgången på 50 kilo innebär då som sagt att jag är normalviktig nu. Det är helt jävla surreal, jag kan inte fatta det!! Jag är så jävla näjd och glad och stolt. Och att vara normalviktig, det är något jag inte har varit sedan jag bar... Barn. Typ lågstadiet. Det är ju helt jävla stört att jag är det nu. HUR har jag lyckats med det? Och NÄR ska hjärnan börja hänga med?

 

Dock har jag inte riktigt nått mitt mål! Målet jag satte tillsammans med min dietist är som sagt klart, det känns ju fantastiskt! Jag är nöjd och stolt att hon kommer bli nöjd och stolt!

 

Dock... har jag trots det inte riktigt nått mina egna mål ännu. Jag skulle vilja ner några kilo till, och det är det målet jag satt för mig själv, på min lifesum app redan innan det ens var tal om operation. Det har vart en sådan oeuppnåelig siffra att jag inte ens kallat den för målvikt, utan mera oeuppnåelig-drömsiffra. Och nu är jag inte ens 5 kilo därifrån. 4,7 kilo till och så är jag där.

 

Så jävla megasjukt!!

 

Jag har ju absolut inga pengar just nu, betalar ännu av på min megadyra telefon! Så deppigt! XD men ändå unnade jag mig denna fina, ljuvliga box med ett set av One Directions underbara parfymer. Sedan innan har jag deras set med Our Moment parfym+lotion, men nu vart det dags för You&I. Den doftar helt ljuvligt!! <3

 

Det roligaste var att man fick en RING med i paketet. Den satt fast på parfymflaskan på ett jätteopraktiskt vis, så jag tog såklart genast av den och provade, varpå den fastnade på mina prinskorvar till fingrar! Panik was had, men tillslit fick jag iaf loss den! 

 

Hur som helst kan man säga att jag fått en ring av One Direction. Som min kloka syster sa "You might say it's pretty serious!" XDDD