Memoirs of a Sleeved.

Note to self: friterad mat går fetbort. Även om det bara är en liten bit kyckling från kinakrogen.

FETBORT, I tell you.

Jag mår så hysteriskt illa även nu, flera timmar senare.

Detta får gå i mina anteckningar på saker jag faktiskt inte KAN äta längre, det får kategoriseras som "fysiskt omöjligt", nu vet vi det.

Nu när jag kan äta så pass bra igen så är jag så pepp på att äta att jag klantar mig, testar saker som är dåliga gör mig, äter dem kanske lite för fort... Och det straffar sig alltid.

För ungefär femte gången på ett år ska jag nu igen försöka lära om mig allt från scratch, och nu en diet som skall hålla permanent, resten av livet.

Först för ett år sedan var det inför-eventuell-operation-dieten.

Sedan vart det pulverdiet.

Sedan var det "lät dig att äta överhuvudtaget fast det känns fruktansvärt jobbigt."

Sedan var det, "det börjar gå att äta men jag vill/behöver fortfarande gå ner i vikt i rask takt."

Efter det kom, "oj jäklar, nu måste vi lugna ner oss med viktminskningen, nu börjar vi närma oss målvikt, herregud jag behöver få i mig mera mat men det går inte!"

Nu är det, "jag kan äta igen, men jag vill inte gå ner mer i vikt, men jag vill heller aldrig riskera att gå upp igen."

Detta kommer bli the biggest challenge. Nu är det upp till bevis, nu ska jag visa vad jag lärt mig av alla ronder med mig själv det senaste året.

Jag har köpt de hetaste jävla jeansen någonsin. OCH en croptop!!! Nu ska jag bara bli confident enough att bära croptopen offentligt...

London dag 2, 2015.04.08

Efter Harry Potter studio touren så anlände vi tillbaka till Victoria Station. Vi bestämde oss för att promendera därifrån via lite fina parker och sedan ta oss upp mot Piccadilly Cirkus och sedan vandra runt där fram till middagen där vi hade bokat bord på Jamie Oliver's Italian vid typ klockan 20. Planerna var att inte ta oss tillbaka till hotellet, utan att istället bara strosa runt i stan fram tills dess.

Planerna sprack kan jag ju säga, men mer om det snart...!

Vi bestämde oss för att vi skulle helt skippa Buckingham Palace, för hur upphetsande är det egentligen? Ledtråd: inte alls.

Istället bestämde vi oss för att bara vandra rakt förbi det, och istället gå upp i St James' Park och kolla lite, njuta av det varma och fina vädret. Jsg var väldigt pepp på St James' Park för jag tycker det är en jättefin park, plus att jag tycker att det är väldigt roligt att de har så mycket fina fåglar där. Det finns svanar, svarta svanar, småfåglar, pelikaner, alla möjliga, och det är väldigt trevligt att bara gå där och kolla och njuta.

Lite park-vy. Några småfåglar och en hel drös med ekorrar som en tyvärr inte kan se på min dåliga bild, haha.

Körsbärsblommorna blommade redan i London, så då var en ju såklart tvungen att ta en bild vid dem. :3

Den vackra lilla sjön med en massa fina fåglar.

Alltså det finns ju få saker jag älskar så mycket som körsbärsblommor! 💖🌸

Det stod en man där och matade svanarna ur händerna... Jag är ju lite smårädd för fåglar, så jag var lite faschinerad och mycket skrämd.

Sedan tar bilderna tvärt slut från parken för jag råkade ut för något så himla oturligt, och så otroligt mega jättedumt. Och störigt.

Vi vandrar runt där i parken, jag har precis pekat ut ett par svarta svanarnoch sedan bara, pang bom, så... Flyger det in ett skräp i mitt öga. Det låter ju helt galet, men det gjorde SÅ hysteriskt jävla ont att jag aldrig varit med om liknande. På en halv sekund hade mitt vänsteröga typ helt kapsejsat, och varje gång jag blinkade kändes det som om det skar mot min hornhinna. Helt jävla sjukt! Vänsterögat tåras så mycket att jag inom ett par minuter tappat allt mitt smink, som istället rinner ned längs med ansiktet. Elena försöker fixa med spegel och servetter, en man i en kiosk bredvid blir orolig och ropar och frågar, "Are you okay, love? D'you need some water?" Vilket var så sjukt snällt. Jag tackade dock nej, tänkte att det nog inte gör någon skillnad. Jag försökte skrapa och vända på ögonlocket, men ingenting hjälpte, fan. Det var helt sjukt, det gjorde så hysteriskt ont!

Hur som haver lugnade gråtkalaset ner sig efter ett tag, så vi började knats upp mot piccadilly - vi gick ganska direkt in på Hamley's för att jag behövde försöka skölja ur mitt öga... Skräpet satt fortfarande kvar. Hamley's (som är ett enormt leksaksvaruhus) var förövrigt helt fruktansvärt. Det var SÅ mycket folk, och det var så mycket barn som bara sprang omkring helt vind för våg och bara skrek, skrek, skrek. Alltså, jag kanske är knäpp men... Varför ta med sig barnen? Liksom, tar folk med sig barn till leksaksaffärer och låter dem välja själv vad de vill ha? Eller åker man dit och lockar barnen med alla fantastiska leksaker man ändå inte tänkt köpa åt dem? Eller vad är grejjen?

Jaja, inte min grejj att bry mig om. Men jag går aldrig in där igen, ever. X_x

Hur som haver, så efter det så var jag tvungen att ts mig tillbaks till hotellet, för det bars gick intr att få någon ordning på det här jävla ögat. Så djukt drygt. Så vi knatade tillbaka - tack och lov att vi bodde så mega centralt. Väl tillbaka så tvättade jag av hela ansiktet, hällde vatten i ögat, gjorde precis allt för att få bort det... Men skiten satt kvar. Jag höll på att bli helt vaninnig, för liksom - absolut, jag har känsliga ögon, jag vet ju det! Men det här var helt löjligt, det gjorde så ont. Det var inte störigt eller irriterande, det gjorde ONT på riktigt.
En är junfock en viking (hahha...) så jag sa "scree it, detta ska inte få förstöra min semester!" och så sminkade jag om mig och så tog vi oss ut i London-vimlet igen. (Ögat fortsatte dock att rinna, fortsatte göra ont. Det vart dock lite bättre efter en stund.)

Vi vandrade runt ett par timmar, och sedan var det dags för middag, på Jamie Olivers italian. Och jag har varit där tidigare och varit jättenöjd, men den här gången var det SÅ dåligt. Vår servitör hade några kompisar där vid ett av borden så han glömde bort vårt bort hela tiden, såg inte när vi ville ha service, såg inte när vi var klara, såg ingening. Jag var på riktigt så sjukt irriterad. Min mat, en pasta med tomatsås, var sjukt god, men han var så värdelös att jag gick därifrån och var extremt missnöjd. 

Pastan. Som sagt var den verkligen supergod.

Här är mitt öga helt fucked up, men det syns tack och lov inte. Quiffet var on point i alla fall.

Jamie's.

Sedan vart klockan mycket, och vi knatade tillbaka till hotellet. Morgonen därpå skulle också ha en tidig start, eftersom vi planerat att gå till Madame Tussaudes och vara där vid öppning för att slippa de värsta köerna...

Och jag tänkte att en dusch och lite sömn skulle rensa ut skräpet ur mitt öga automatiskt... Alla envisa skräp jag någonsin haft i mina ögon tidigare har rensats ut under sömn i alla fall. Så jag somnar och får sova i kanske en halvtimme innan jag vaknar av att mitt öga gör så ont, allvarligt. Hur jävla sjukt.

Jag började då bli desperat... Klockan var typ halvt två på natten, och jag började på allvar känna att det här kommer inte gå över va sig själv. Jag är livrädd för sjukhus men började inse att jag kommer behöva uppsöka hjälp för mitt öga nu. Så jag blrjar googla ögonkliniker i centrala London. Hittar en som påståt sig ha öppet 24 timmar om dygnet, och när jag kollade kartan såg det ut att vara max 10 minuter med bil från hotellet. Jag tvekade fortfarande, och funderade på om jag verkligen verkligen behövde åka... Försökte övertyga mig själv om att det nog inte är så farligt, trots allt. Så jag lägger mig ner och försöker blunda igen varpå det igen sticker till hysteriskt i ögat. Då accepterar jag att jo, jag får åka till ögonakuten jag just googlat fram.

Jag klär mig snabbt, väcker min E och berättar att jag måste åka till sjukhuset, försäkrar henne om att jag absolut kan åka själv och att hon ska sova vidare, och att jag hoppas hoppas hoppas vara tillbaka lagom tills vi måste göra oss iordning för att åka till Madame Tussauds. Jag lovsde mig själv att en sån här värdelös skitgrejj inte skulle få förstöra någonting av min semester, därav att jag hellre åkte på natten för att förhoppningsvis få det avklarat lite snabbare.

Jag knatar ner till receptionen, osminkad, astrött, med ett öga som är helt svullet och tött. Jsg pratar med the concierge som är en riktig klippa när jag frågar om han kan hjälpa mig att ringa en taxi. Han tittar på mig och frågar oroligt vad som har hänt, och jag säger att det är så löjligt - att jag fått ett skräp i ögat, men att det gör jätteont och att jag skulle behöva att en läkare kikar på det. Han oroar sig över att jag ska åka själv och erbjuder att någon av dem ska åka med - jag dog av hans snällhet!! - men jag sa att jag var okej, men det skulle vara jättesnällt om han ville hjälpa mig att boka en taxi - han erbjuder så istället hotellet egna transferbil dom kör mig dit efter att conciergen dubbelcheckat adressen och hur en tar sig dit.

Bilen kör mig dit, och nät jag sitter där så känner jag en viss oro... Liksom, hur aktuell är hemsidan? Stämmer det att de har öppet dygnet runt? Är det ett okej ställe? Jag vet ju ingenting. 

När vi kommer fram frågar chauffören om jag vill att han går med in, också så himla snällt, men jag sa att jag klarar mig själv, så jag kliver ut och han kör iväg... Jag går upp för trappen till sjukhuset och... Dörrjäveln är låst. Helvete. Här får jag lite panik i typ en halv sekund tills jag hör dörren buzza till och låsas upp - nattvakten på insidan låser upp den. Jag berättar att jag skulle vilja till ögonakuten och han guidar mig dit. När jag väl kommer fram dit så sitter det en surig gammal sjuksköterska i receptionen och när jag kommer fram och berättar vad som är mitt problem så ser hon både skeptisk och oimponerad ut... Undrar nog varför jag är där och förpestar hennes lugna natt, eftersom jag verkade vara den enda patienten i bygget. Jag förklarar att det gör hiskeligt ont, att jag är här på semester för att jag är orolig att det ska bli värre, jag har tyvärr inget annat än ett pass med mig, inget försäkringsbevis, ingenting. Och, kors i taket, hon blir ganska snabbt välvilligt inställd till mig och börjar försöka hjälpa mig. Hon frgar om jag har ett european health card, det har jag inte, men jag säger att jag betalar ändå, jag haf inte så mycket val.

Sen hjälper hon till att fylla i alla papper de behöver, via datorn, och här berömde hon även min engelska - hon tyckte jag lät helt brittisk wohoo! Goals!

Jag fick sedan göra en synundersökning och jag såg absolut ingenting annat än ett stort suddigt töcken på vänster öga. Efter synkollen fick jag fint sätta mig att vänta, och efter ännu en halvtimme typ så kom läkaren, och här var alltså klockan typ halv fyra på morgonen. Och ut kommer läkaren som är en av de vackraste männen jag sett i hela mitt liv. Han såg på riktigt ut som en mognare variant av Zayn Malik, oh my god. Jag ville typ skjuta mig själv i huvudet, sitta där osminkad, trött, trasig... Herregud vilket jävla öde...

Hur som helst så var han fantastisk - och efter en stund av kollade och antiseptiska salvor och droppar som färgade hela världen orange, så vände han ut-och-in på ögonlocket och kollade och där, inkilat i insidan av ögonlocket sitter en jävla tagg!!! HUR lyckas man ens? Det ska vara jag til något sådant, att vara ute i en park och få en tagg som blåser in i ögat! XDDD

Han drar i alla fall ut den, och berättar att det var en verklig tur att jag kom in, och att taggen som suttit i ögonlocket redsn rispat sönder delar av hornhinnan rätt ordentligt och om jag väntst säg tills jag kommit hem, så hade det kunna bli permanenta skador. Så ja, tur att jag kom in!
Han var ett dollface och skrev ut ett recept på en ögonkräm som skulle hjälpa att ögat helades fortare, och sedan skrev han även ett fint litet informationsbrev till en eventuell annan läkare som jag kunde ta med ifall det blev fortsatta problem med infektioner, eftersom ögat var så söndertrasat. Det roliga var att han adresserade brevet till "Dear Doctor Not UK resident" och det lät så himla fint. 

Efter det var vi klara, jag var tvungen att sätta mig ner och vänta en stund tills jag kunde so ordentligt efter medlet han hällt i ögat, men efter någon halvtimme eller så var det också klart, och en av sjuksystrarna kom och meddelade att jag var klar och kunde gå nu. Jag knatade fram till receptionen och halade fram plånboken och tog ett djupt andetag, tänkte på alla skräckhistorier en hört om oförsäkrade sjukhusräkningar utomlands som gått på tio tusentalskronor, och så frågade vart jag skulle betala...  Hon bara skakade på huvudet och sa att jag var klar, att jag kunde få tillbaka till mitt hotell och ha en fortsatt trevlig semester. Jag fattade inte riktigt och typ, "But... Where do I pay?" Och hon bara sa igen att det var okej, att jag inte behövde betala, det var ingen fara.

Så jag behövde inte betala en endaste krona eller pund eller någonting, trots all hjälp, och trots att jag inte hade någon form av försäkringsbevis med mig, inte hade någonting. HUR SJUKT!?!?

Ibland undrar jag om jag verkar helt hjälplös, för sådant här händer mig titt som tätt - inte random sjukhusbesök utomlands, men just att folk verkar vilja hjälpa mig? XD Det är ju ett lyxproblem som heter duga...

Hur som helst, de var så snälla och hjälpsamma, och jag är SÅ tacksam!! Det var så otroligt snällt av dem, att jag fortfarande inte riktigt fattar.

Efter denna ordeal så var jag så hög på adrenalin och nerver att jag började promenera hem, trots att jsg egentligen hade planerat att jag skulle ta en taxi tillbaks till hotellet. Det var SÅ kallt ute, jag hade inte riktigt tillräckligt med kläder på mig för en långpromenad ute i London i April klockan fem på morgonen... Haha. Men den friska luften gjorde mig gott. Jag var tillbaka på hotellet vid typ 20 över fem, och då kändes det inte ens som om det var någon ide att gå och knacka på på hotellrummet... Vårt alsrm skulle ringa vid 05.45, och jag kände att det var onödigt att väcka E bara typ 20 minuter innan alarmet skulle ringa, så jag valde att sätta mig i en av sofforna i lobbyn och istället vänta på att E vaknade.

Helt otroligt så höll jag HELA dagen efter det här äventyret. Jag blev helt chockad att jag inte trött-kraschade någon gång på eftermiddagen, utan jag höll mig pigg och glad ända fram till att vi gick tillbaks till hotellet på kvällen!

Happy Saturday!

Det är helg! Och det är så skönt, det har igen varit en väldigt väldigt intensiv vecka. Fullt ös på jobbet hela veckan utom igår - men då var det inventering och påbörjan av rens och städ och organisering av kylar, förråd och frys istället.

Jag kan fortfarande inte fatta hur bloody messy det är i varenda förråd... Eller, torrförrådet har ju blivit bättre efter att jag organiserade om det. Men i övrigt. Oh my dear lord...
Jag har en praktikant också, som är extremt långsam, men till hennes cred så gör hon i alla fall bra grejjer - det blir ordentligt gjort, och hon gör grejjerna bra. Hon kan till och med tänka själv - oerhört imponerande!

Men nu är det helg! Och idag ser ut som så att jag ska börja med frukostfika på Starbucks på söder med L och J. Jag är redan där och festar till det på en tall vaniljlatte och en skinny blueberry muffin!

Deras skinny blueberry muffin ät hely fantastisk... Den är så saftig och god! 

Senare idag ska jag hem till pappa. Han är pepp på att få grilla och hade köpt en flankstek igår, så det blir lite go' middag och mys. 

Idag är också ett momentous occasion då jag faktiskt... Bär byxor. Helt galet. Jag har ju aldrig byxor!! Men de är så fina att jag dör, perfekt rosen-rosa färg, jag älskar dem. Köpte dem på superres på Dorothy Perkins när vi var i London, och de är alldeles fantastiska!

luinlote.blogg.se

Detta är jag.

RSS 2.0