Salty inlägg coming right up.

Sexualitet, feminism, fördomar, acceptans, jämlikhet, kroppsnormer. Många tror att det är något de kan allt om, de tror att de är framåt, accepterande, men det är så långt ifrån sanningen.

Jag försöker, alla tillfällen jag kan, att utbilda och vidga till exempel mina kollegors synsätt.

Men det är även många i min närhet som behöver få upp ögonen, ganska mycket.

I ärlighetens namn, jag är en sådan som jag tror döms ganska hårt av folk utifrån. Jag ser ut så, det är helt enkelt mitt utseende.

En ska inte ha för mycket smink. Män gillar mer den naturliga looken.

En ska klä sig på ett speciellt vis. Enligt normen.

En ska vara proper. Vara vän och rar och inte ta särskilt mycket plats, i alla fall som kvinna.

En ska vilja ha barn, familj, en partner. En man.

En ska vara måttfull.

En ska inte brinna för någonting särskilt, egentligen.

En ska vara så otroligt, otroligt mycket. Men inte för mycket.

En ska följa normerna.

Jag själv då? Jag KAKAR på mitt smink. Jag älskar det. Min eyeliner-penna jag har är tjock som en spritpenna. Den ser på riktigt ut som en spritpenna! Och jag älskar den över allt annat. Jag vet inte ens vad naturligt smink är. Ge mig all världens glittriga ögonskuggor, ge mig 14 lager mascara, ge mig all contouring och rouge och highlighter in the world! Jag lever för det. Ge mig knallrött läppstift!

Mina bästa klädesplagg i livet är mina hoochy-shorts. Ju kortare, desto bättre! De får gärna sluta så pass högt upp på benen att en bit av rumpan syns. Jag ÄLSKAR det jag tycker det är så jävla snyggt.

Och nej, det är inte för mäns skull. Nej, jag gör det inte för att de ska ropa efter mig på gatan, jag känner snarare ett starkt obehag när de gör det.

Nej, jag vickar inte på rumpan för att ni ska ropa efter mig - jag har en stor rumpa, och den rör sig när jag går, för jag har höfter. Jag kan inte flytta på dem. Allt jag gör, det gör jag för mig själv.

Och nej, det har inte ändrats av min viktnedgång. Jag hade precis like korta shorts och kjolar när jag vägde 55 kg mer än jag gör nu. So there.

Jag älskar skor.

Jag vet inte hur en gör för att vara måttfull. Fy fan vad tråkigt det verkar.

Jag har ring i näsan och jag älskar mina tatueringar. Alla tatueringar. Jag älskar att jag Harry Styles långa hår tatuerat på min hand (även nu när han är korthårig.) Han är det bästa jag vet, han är en inspirationskälla, han är godhet och han är så så kopiöst modig. Han står för allt det jag står för, allt det jag genuint brinner för. Hans långa hår representerar mod och fuck you normer i en era när så många aldrig skulle våga det han vågar. Att vara sig själv. Han inspirerar mig varje dag.

Jag har för kort hår. Och det är ofta färgat i pastelliga färger. Just nu är det rosa och lila, och jag älskar det. Älskar.

Jag vill inte ha en partner. Jag älskar att leva själv. Jag vill inte ha barn.

Min största passion i hela världen är ett pojkband som jag älskar så mycket att jag ibland får fysiskt ont och gråter. Jag är så engegerad att jag ibland måste pausa allt jag gör och "walk it off". De gör mig lycklig. I hela min själ blir jag lycklig för att dessa fyra pojkar existerar, är dem och gör musik som jag lever för. Jag lyssnar fortfarande på Four varje dag.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar det, men jag lever inte för att jobba. Jag lever för att skapa min egen lycka, på alla sätt jag kan.

Ni hör ju själva, allt jag gör är fel. Fel, fel, fel.

Och jag vet att en så kallad vän till mig har kommenterat på hur jag är. Kommenterat på allt det som är essentially me.

Jag reser för mycket, var får jag pengarna ifrån? Varför har jag så korta shorts, borde jag inte...? Jag är för gammal för att följa ett pojkband. Och det här med mina tatueringar.

Jag tror att jag blir tillräckligt dömd av människor runt om mig, människor på stan, människor jag inte känner. Jag tror jag blir tillräckligt dömd ändå för allt det som gör mig mig utan att så kallade vänner ifrågasätter varför jag har så korta shorts. Speciellt som kvinna så döms vi så stenhårt hela tiden att det verkar ohyggligt onödigt.

You catch my drift?

Det är därför jag är done. Och det känns så jäkla bra.